Det finns sanningar så etablerade att alternativa skildringar och skeenden inte får diskuteras, en sådan är historien om andra världskriget. Att problematisera skildringar av detta krig, mer än 70 år efter dess slut, borde inte vara anmärkningsvärt, men kan leda till fördömanden, utfrysning och glåpord, i vissa länder är det till och med förbjudet i lag och leder till fängelsestraff. När det går så långt att det blir förbjudet att yttra åsikter blir i alla fall jag nyfiken på varför. Är det något man vill dölja? Vilka krafter ligger bakom? Är det någon som har något att vinna på att bilden ligger fast? Detta är bara några av frågorna som dyker upp.
I mina studier av alternativa källor har jag sett en historia som hänger ihop mer logiskt än den traditionella, och bara för att den är alternativ innebär det inte att det inte finns fakta som stöder den. Tvärtom finns det ett stort antal fakta, dessutom mer verifierbara, som talar för den, än mycket av den traditionella, och det faktum att det är ytterst stigmatiserande och till och med förbjudet i många länder att ställa frågor om detta är talande. Det är också så att det snarare är den traditionella historiebeskrivningen som leder till ett stort antal obesvarade frågor, ologiska händelser och en perfekt storm av ondska praktiskt samlad i en person. Dessutom florerar många felaktiga och motbevisade fakta och citat i dessa ”officiella” historier utan att korrigeras. Många välkända och vällästa böcker fungerar i princip som referenslitteratur och citeras vidare trots dessa fel, och så befästs dessa falska fakta ytterligare.
När man undersöker och forskar efter sanningen är det av vikt att värdera källorna och på vilket sätt informationen kommit fram. Krig innebär att även ett informationskrig pågår, där vinnarna och krafter med makt över media skriver och formar bilden av historien. Även den som är först ute med informationen sätter ett viktigt avtryck och kan dominera mediebilden och sätta agendan för lång tid framåt. Att vända en opinion och komma med fakta när ”sanningen” redan är etablerad är inte lätt. Hur ska man vidare värdera ord från människor som driver en agenda, oavsett om det är av ideologiska skäl, hämnd eller för att rädda sitt eller anhörigas liv?
Den brittiska historikern David Irving som förmodligen är den ledande och mest kända revisionisten, har mer än någon annan kommit över och granskat ofantliga mängder med arkivmaterial. Han behärskar även tyska, vilket han lärde sig för detta ändamål. Tack vare att hans debutbok behandlade en, vid den tiden, historiskt nedtystat händelse, de allierades terrorbombning av Dresden, lyckades han få tyskarnas förtroende och många öppnade sig med förtroende för någon som de trodde skulle skildra händelserna korrekt.
Han har haft en tydlig ledstjärna och princip när han presenterar sina slutsatser och sitt arbete, att bara presentera fakta som finns verifierbara i arkiv, äkta samtal mellan människor, dagböcker, telefonlistor osv, med fakta som kan kontrolleras från flera håll via flera olika källor. Personliga betraktelser, anekdoter och hörsägen, som ofta får vara utgångspunkter i alltför mycket av journalistiskt arbete duger helt enkelt inte. Det kan vara intressant om andra källor kan backa upp och ge stöd, men inte annars. Läser man om andra världskriget och Hitler inser man ganska snabbt att mycket av litteraturen och journalistiken är full av av just detta. Detta kompromisslösa arbetssätt, och det faktum att han därför utelämnat vissa delar av historien som han inte kunnat verifiera har lett till att han under några decennier gått från hyllad bästsäljande författare till utstött och smutskastad, stämplad som rasist, antisemit och förintelseförnekare. Jag har dock en annan bild efter att ha spenderat många timmar med hans berättelser och livshistoria. Jag ser honom som en sanningssökare och en person som förmodligen är för ärlig för sitt eget bästa, men han är mycket beundransvärd och har gjort en enorm insats. Tids nog kommer han få upprättelse och den status han förtjänar.
Han berättar bl a varför de brittiska arkiven är så informativa och hur effektiva britterna var att få fram information via det arbetssätt de valde. Tortyr är inget bra sätt att uppnå korrekt information var britternas syn på saken, och det är ju bara att hålla med. Istället behandlades fångarna med sådan respekt att de förmodligen inte ens kände sig som fångar. Tyska officerare fick ha uniform och de bodde trevligt och bekvämt. Dock avlyssnades allt, precis allt, överallt. På så sätt är de brittiska underrättelserna en guldgruva att samköra med de noggranna tyskarnas arkiv.
Krigets upptakt och eskalering – vad ville Hitler?
Bland de mest spridda idéerna är att nazisterna eftersträvade världsherravälde och att Hitler var en galning och psykopat av gigantiska mått. Var Adolf Hitler världshistoriens ondaste människa som ville utrota miljoner människor och upprätta detta världsherravälde? Manipulerade han dessutom det tyska folket att följa honom i hans strävanden och begå världshistoriens största illdåd. Eller?
Efter att på kort tid ha tagit Tyskland ur den djupaste av kriser kände människor hopp om framtiden. När man på några få år fick väsentliga förbättringar steg framtidstron och hyllandet av Hitler var massivt, inte bara i Tyskland. Skulle han ha dött eller blivit mördad i mitten på 30-talet skulle han förmodligen vara en hyllad historisk person som det rests statyer över. Time magazine valde Hitler till ”man of the year” 1938.
Mycket tyder på att Hitlers mål var att återupprätta Stortyskland, efter ett förnedrande nederlag i första världskriget där Tyskland blev syndabock och straffades hårt, snarare än att söka världsherravälde. Det finns ett flertal fakta som talar för detta. Österrike integrerades med Tyskland efter val då befolkningen där sett de tyska framstegen och frivilligt anslöt sig med stor majoritet. Annekteringen/återtagandet av Polen berörde regioner som tidigare tillhört Tyskland och initierades efter övergrepp på tysk befolkning. Hitler sökte efter detta fred och skickade tre fredsförslag till Storbritannien så eskaleringen till ett världskrig kan lika gärna lastas Churchill som vägrade tillmötesgå dessa.
Hitler var också mycket mån om att inte reta upp och initiera våld mot USA. Han sökte inte konflikt utan gjorde allt för att undvika krig. President Roosevelt däremot försökte leda in USA mot Tyskland långt innan det blev verklighet och hade i flera kända tal redan innan kriget försökt piska upp en hatstämning med hjälp av grov retorik och falska påståenden, bl a om det världsherravälde som Hitler påstods söka, att Hitler ville förbjuda alla religioner mm. Tyskland hade heller inte i närheten av de militära resurser som krävdes för att kunna hota USA. Märk väl att det faktiskt var England, Frankrike och USA som förklarade krig mot Tyskland, inte tvärtom.
Detta korta inlägg i ett mycket komplext och omfattande ämne är främst en sammanfattning till mig själv, ur minnet från ett stort antal dokumentärer och böcker. Jag anger få källor eftersom det är ett blogginlägg och ingen avhandling, och den gör inte anspråk på att redovisa någon sanning utan ställer frågor och ger en alternativ bild. En person som jag nämnt och förtjänar att få upprättelse är David Irving vars böcker och föreläsningar är en bra ingång till denna alternativa historiebeskrivning. Några andra är Ernst Zündel, Mark Weber, ordförande på Institute for Historical Review och filmaren Dennis Wise som ligger bakom dokumentären ”The greatest story never told”. Detta är personer som fått utstå mycket i sin kamp för vad de tror på. Ekonomisk ruin, mordbränder, fängelsestraff.
Många saker, som tidigare varit svårbegripligt, klarnar betydligt om man tar del av denna historia. Jag dyker i alla fall vidare. I del två kommer jag belysa bakgrunden, kopplingen till den judiska staten och det glömda eftermälet.
Frihet och sanning 